nära, närmare, boyfriend.

Som vanligt är all min oro helt obefogad.

Somnade invirad i min älskling och vaknade på samma sätt.
Dock med en ganska otrevlig överraskning.
Världens nackspärr, lika illa som den jag hade i början på oktober.
Kan knappt röra mig och det bara krampar och krampar.
Det tog säkert 40 minuter för mig att komma upp ur sängen.

Skillnaden nu mot då är att jag har boyfriend i mitt liv.
Han hjälper mig upp, klär på mig, tar ut Nero och försöker göra allt han kan för att det ska kännas bättre för mig.
Har jag sagt att han är underbar?!

Kvällen skulle bjudit på en tripp till gävle för god mat och mys men helt ärligt vet jag inte hur det blir nu. Får se om jag får igång nån rörlighet och att det inte gör så jäkla ont ont ont ont ont hela tiden. Har inte vågat ta några tabletter ännu heller för citodon på tom mage brukar göra mig väldigt illamående och konstig.
Men jag hoppas att det hjälper sen.